Det är söndagen den 27/7. 12 dagar över tiden har gått. På måndagen har jag fått tid till Falun på Ultraljud för att se hur det står till i magen. Innan dess har jag inte haft några känningar alls. Trodde verkligen det skulle bli igångsättning. Under söndagen mådde jag lite konstigt. Ont i huvudet, konstig i kroppen och trött. Men hade sovit bra under natten. Något som jag inte gjort när jag gick med Tuva. 

På eftermiddagen besämde vi oss för att köpa pizza på Rossa. Vi beställde och åkte ner hela familjen. Jag satt kvar i bilen. Precis kl 19:00 börjar jag få lite sammandragningar. En häftig känsla, för jag har aldrig vetat hur det känts förut. Men det var verkligen som en våg av hårdhet drog in över magen. Det blir fler och fler, jag tror det blev 7 st bara under den tiden de var inne och hämtade pizzan.

 

Vi åker hem och jag berättar för Mattias att jag börjat få sammandragningar. Vi går in och börjar duka fram och äta lite. 19:45 säger det "KLOCK". Jag tittar på Mattias, vad var det utbrister jag. Tankarna går mot att vattnet kanske gått. Något jag också velat uppleva då de tog hål på förlossningen när jag skulle föda Tuva.

Jag ställer mig upp och det rinner ut lite vatten, jag springer till toaletten och drar av mig byxorna. Det är vatten och slem, troligen slemproppen som gått och lite vatten. Det kommer lite blod också. Värkarna börjar komma på en gång efter att det sagt "klock".  De kommer allt tätare. Tror det var 3 st på 10 min. Jag börjar härja runt hemma, Vi ska in och föda barn!! Känns helt overkligt. Och väldigt skönt att det kommit igång av sig själv.

Mattias har från börjat tjatat på mig att jag ska ringa mina föräldrar då de ska vara här och ta hand om Tuva när vi ska in. Jag börjar städa, plocka och städa micron (som jag inte städat på typ 2 år). Ville inte mina föräldrar skulle se hur lortig den var. Haha!

 

Tillslut ringer jag till dem, vid halv åtta tror jag det var. Klockan 20:00 är de här, jag får en present, och de börjar tjata att jag måste ringa in till förlossningen. En kvar senare tar jag mig för och ringer. Vi får komma in på en gång säger de. Tuva har som tur va redan somnat innan mina föräldrar kommit hit. Så hon behövde inte bli ledsen över att vi skulle åka. Vi får ta mamma och pappas bil som de redan tankat. 

Vi packar allt och drar oss ut för att åka. Under vägen till bilen börjar värkarna bli allt kraftigare. Måste börja stanna upp och andas igenom dem. Vägen till Falun var jobbig, värkar allt tätare, spöregn och mååånga rondeller efter vägen, som inte var trevliga att få värkar i. 

Vi spelade hög musik, tror det var både Avicii och nå annat discodunk efter vägen.

 

Väl framme i Falun, typ vid 21:30 visste vi knappt vart vi skulle. Vi såg ingen förlossningsskylt. Irrade runt lite och tillslut ser vi parkeringen och ingången. Värk efter värk kommer och jag måste stå framåtböjd och andas. Vi kommer snart in på ett rum och jag sätter mig på sängen. Undersköterskan börjar ta lite uppgifter av mig och under värken som kommer går vattnet helt. Det forsar ut och jag skrattar lite smått då jag kommer på att vi hade inget som helst skydd i bilen. Hade ju vart trevligt med fostervatten i den. Jag får gå in i badrummet och byta om, sätta på mig den fina rocken och nättrosorna med största bindan. Jag tänker bara hela tiden att de måste ta och undersöka mig för att se hur det går. Om det hänt något alls eller om vi kommer få en långdragen förlossning.22:05 blir jag äntligen undersökt, 7 cm öppen. Barnmorskan tycker inte att Mattias ska parkera om bilen, för de ser ut att det kommer gå fort. De kopplar på monitorn för att se hjärtljud och värkarna vid kl 22:20. Det står att jag har 4 värkar på 10 min. 22:50 är jag öppen helt med en liten kant kvar. Hon försöker trycka undan den. Gör SVINONT och det blir såklart värk på det. 23:15 börjar krystvärkarna. Vilken kraft det är. Man har ingen chans, kroppen gör allt den kan för att hjälpa till och trycka ut bebisen. Jag gör några halvdana krystförsök, vågar inte. Hör hur de pratar i bakgrunden. att huvudet åker fram och tillbaka. Att det är jag som måste våga trycka på. Jag tar i allt vad jag kan, skriker i lustgasen och tillslut kommer den bästa känslan. När han kommer ut. Och man får höra bebisskrik. 23:30 kommer han alltså ut. 4 1/2 timme senare från den första sammandragningen.

Jag ligger och frustar lyckligt efteråt med Jamie på magen. Det känns helt underbart, jag hade klarat det! Och den här gången var man mer medvetande, försökte känna efter och hänga med kroppen. 

Efterarbetet är ju inte kul alls, när moderkakan ska ut och man ska sys ihop och de ska trycka på magen. Gör ju fan lika ont det. haha 

 

Men den här förlossningen ger jag 10/10 på en skala. Kunde inte ha gått bättre eller snabbare. Man hann hänga med och man behövde inte plågas allt för länge. Jag är så lycklig för min son. Känner sån glädje och det är en helt underbar men ond resa man gör. Det största man kan göra i livet!